En löptur genom livet

Många gillar att springa. Långa eller korta sträckor, med eller utan musik, i skogen eller genom staden. Det finns många former och sätt, inget är fel och inget är rätt. Min kärlek till att springa började förra året, som många andra saker upptäcktes den under mitt år på Götabro. Det började som ett sätt att hantera en dålig dag, och det slutade med förbättringar och framsteg.
 
För mig är springandet (eller träning överhuvudtaget) det bästa sättet att rensa tankarna eller i alla fall få distans till det som flyger runt i huvudet. Det ger mig en ovärderlig ensamtid (även om jag tränar med andra) där inte så mycket annat spelar roll än det jag håller på med. Sen att jag under simningen inte lyckas räkna längderna eftersom tankarna ligger på andra håll, det är en annan sak. Det blir bara den ultimata mixen av träning och eftertanke.

Jag tänker på att det är november. Att året har gått så fort, snart är det ok att ha juldekorationer framme, och nyss skulle jag precis åka till USA och spendera tre spännande månader där. Det går så fort. Tiden springer iväg, säger man. Det är en sanning som vi ofta försöker fly ifrån. Springa åt andra hållet.

Oavsett om vi vill ha fler eller färre timmar. Hjälp, jag har redan skrivit om detta. Men tiden går så fort. Vad fyller du din tid med? Sömn? Bra. För mycket sömn? Vakna.

Alla får 24 timmar gånger 7 varje vecka. Finns det nått magiskt sätt, något recept på hur man ska fördela tiden för att bli lycklig och lyckad? För att både ta hand om sig själv och andra, jobba och ha kul, träna och sova. Allt det dära som vi försöker få ihop till något slags liv. Vårt liv, vår tid.

Ibland får jag känslan att jag försöker tävla med tiden, men det kommer alltid ikapp, säg att jag använde den dåligt för två veckor sen, många meningslösa timmar framför datorn, och förra veckan så använde jag tiden till för många aktiviteter, som tog på krafterna för mycket, så att jag tar med mig ett visst mått trötthet in i denna veckan... Eller?

Bastugemenskap

Kommer precis från ett underbart besök i simhallen. Dock ett ensamt, hade inte med mig några vänner men däremot så är det ju det ultimata stället att träffa nya på. I all nakenhet så kan man inte annat än känna att man redan har kommit nära inpå varandra, trots att man kanske bara växlat enstaka ord. Men några saker har vi ju gemensamt från början, hurtigheten som får oss att gå upp tidigt på morgonen och simma så många längder vi kan, och viljan att skämma bort oss själva med en stund i bastun efteråt.

Idag så trängdes vi fem stycken på översta raden i våtbastun, vilket bara kändes naturligt, eftersom den goda stämningen och respekten naturligtvis fanns där från början. Det blev en del tjuvlyssnande från min sida, eftersom jag satt där själv, men inte för att höra smaskigt skvaller utan bara ifrån ren beundran av dessa äldre kvinnor som har betydligt fler år på nacken än man själv, och därav också fler lärdomar att erbjuda.

Tänk om några veckor när vi verkligen faktiskt har kommit nära inpå varandra på riktigt, och de som ser mig som ett extra barnbarn, också ser det som sin uppgift att lära mig allt de kan. Att bolla tankar med de som är några år äldre, det vore en dröm som kom i uppfyllelse, då jag inte kan säga att mitt liv har så stor del av detta idag.

Oavsett hur det kommer bli, om jag kommer få bli deras bonusbarnbarn eller inte, så är jag glad över respekten, givmildheten och glädjen man får dela tillsammans, under den tiden man kan utstå hettan.

Det är ju också en utmaning, man vill ju inte ses som svag när de öser på vattnet och hettan stiger, det blir en utmaning att sitta kvar, trotsa allt i en som vill fly ut till kallduscharna. Även detta hoppas jag att växa i. Wow. Simhallen. Bastun. Livet.

Drömliv

Jag älskar att drömma. Om vardagliga saker, framtidsrelaterade saker och upplevelser. Det är fantastiskt att drömma om livet som är så rikt på möjligheter. Men det slutar med så många frågetecken. Hur ska jag ta mig dit. Vad vill jag egentligen. Hur lång tid är det mellan framtiden och nu. Och tusen gånger ändrar jag mig för jag har inget klockrent svar på vad jag vill bli när jag blir stor. Det är bara färger men ingen tavla. Framtiden ser varken ljus eller mörk  ut, jag vet att den ligger i trygga händer men det är konstigt att inte själv veta. När man lever i nuet och inte i framtiden, men inte för att det är så man ska göra utan för att det är det enda man kan. Varje dag räknas och jag är vet i alla fall en sak jag drömmer om.

En tidlös tid. Där man slipper leva inrutat i dagar, veckor, månader, år, ni vet. När jag slutar tänka 'fånga dagen' och fångar livet istället. När jag slutar se tillbaka på veckorna som gått och frågat vad jag har haft för betydelse egentligen. När jag slutar se på veckan som kommer som en att-göra-lista med sju dagar och några punkter varje dag. För att varje sekund börjar få betydelse, fast inte på det sättet att man kan göra rätt eller fel. Utan för att det liv man lever är en blandning av vila, glädje, arbete, samtal och vad nu livet handlar om, och att den blandningen blir en helhet där man har ett sikte som får allt att ha betydelse. Utan pressen och strävan efter att göra något vettigt varje dag. Men med en medvetenhet som gör att det slutar med att livet fylls av fina ögonblick. Meningsfyllda ögonblick för att vi är i rätt famn och det leder till det ultimata livet.

hösthat

Jag är så lycklig och så ledsen. Jag hatar hösten för att så många går in i det där äckliga mörkret och vissa stannar där. Det är en ständig strävan efter att vara lycklig ändå, trotsa hösten och överleva den. Alla längtar till den tjugoförsta december för då kan man säga att nu är vi på väg mot ljuset igen. 

Vi får läsa om hur naturligt det är att vi är tröttare och mer deprimerade under den mörka tiden. Det är ju naturligt på så många sätt att vi påverkas av omgivningen och det runt omkring oss. Som när våra känslor påverkas och förstärks av musiken vi lyssnar på. Det är skönt när vi kan känna igen oss. 

Det gör inte så mycket att hösten är så kall och rå, för det passar till minnena just nu. Det kan hända fina saker på hösten och tur är väl det. Annars skulle vi nog aldrig ta oss ut. Jag tror vi borde lägga mindre energi åt att skylla på hösten och istället bara köra på. Hitta luckan i himlen där vi får kontakt och därifrån kan få kraft att leva ändå. När regnet öser ner i kopiösa mängder, och vi aldrig vill gå ut igen för vi väntar på ljusare och torrare tider. Där det inte är lika stor risk att bli nedskvätt av en bil som kör för nära trottoaren. 

Vi vill inte bli blöta, det är jobbigare att gå med blöta kläder, tyngda med problem, ångest, sorg och stress. Min egen och andras. Det är då vi får leta efter luckan och vänta på paraplyet som skyddar oss. Så att vi kan gå ut igen, och kanske bli lite blöta men paraplyet skyddar tillräckligt för att påminna oss om att vi kommer bli torra igen. 

Kanske inte trotsa hösten. Men ta oss igenom den utan att blunda. När det inte är vi själva som är drabbade så är det någon annan. Istället för att söka skydd och bara tänka på oss själva, så kanske vi kan sträcka ut handen så att de inte drunknar. 

Och kanske blir det sommar nästa år.