Börjar mitt inlägg med en liten förklaring på min kattsyn. Har inbillat mig att jag ogillar katter en ganska lång tid. Men egentligen har jag en ganska likgiltig syn på dem. Så länge de håller sig till sina gränser (inte rivas, bitas, bajsa eller kissa på mig(eller göra läskiga antydningar på att de kommer göra något sådant)) så kan jag gå med på att mysa lite med dom. Supermysigt ju. Jag är en äkta djurvän på vissa sätt, men det tar emot när de ska vara så läskiga.
Jag har blivit mer mesig ju äldre jag blir. Nu så är älgar, skällande hundar, senila katter och hästar som har öronen bakåtdragna ett skräckmoment i min vardag. Särskilt älgar. När jag var yngre så ville jag ha egna djur. Men nu så måste jag först övervinna rädslan för att sen kunna ha en katt i mitt hem (till exempel) som vilken sekund som helst kan riva mig (fast jag är ju rummis med Elin och hon har ju också ganska vassa klor...).
Men ingenting är omöjligt. Tillräckligt mycket kärlek från ett djur och då övervinner nog moderskänslan över rädslan.
//Sofia
Börja med snälla hästar och jobba dig upp därifrån! En dag kommer du inse att även älgar har en inre caballo
SvaraRaderatack för ett råd som verkligen fick mig att tänka om i min caballosträvan!
SvaraRadera