the Deer tracks och ytliga djupa funderingar

Mina ögon svider lite för de är trötta. Jag borde sova och låta dem vila minst några timmar men just nu får de nöja sig med att bara blundas lite kort medan jag lyssnar på vackra sånger. Det är inte ofta som jag ens stannar uppe eller ens stannar till vid musik. Jag låter mest den integreras med det jag gör för stunden. Men det här är så fint att lyssna på att jag bara väntar på mer, jag borstar inte tänderna än. Bandet heter the Deer tracks, låten vet jag inte.

Det är typ så att man slipper tänka eller känna vid sidan av, utan allt liksom integreras med musiken, orden och melodierna. Inte det jag håller på med för tillfället, utan känslorna och tankarna. Allt hör ihop. Som livet, ibland vill man bara dela upp allting (eller så gör man det helt enkelt utan att tänka på det) i olika sorters fack och betydelser. Men jag tror att allt hör ihop. Din kropp, dina tankar, dina små rörelser, dina stora gester, ord, livsåskådningsformuleringar. Ibland vill vi inte tänka oss som en helhet, men jag tror det är ett måste för att förstå vilka vi egentligen är. Vi kan inte i slutändan skilja på det vi gör och det vi känner, för vi är vi inuti. Ju tidigare vi förstår det, desto tidigare faller saker än mer på plats. 

Livet är som en bok om man inte reser så läser man bara en sida. (ett citat som inte är korrekt citerat)

Irland Dublin och slätterna
Frankrike Paris och en vingård
Spanien för att prata spanska
Tyskland Berlin
Danmark Köpenhamn och nån blomsteraffär
Island för hästarna
England London Oxford pubar och kyrkor

en liten olyckoträff

I morse gick jag upp i tid för att simma. Sagt och gjort så åkte jag till stan, mötte upp Josefine och hade en härlig stund på badhuset. Efteråt så bakade jag scones, kokade ägg, och drack oboy (för att väga upp det nyttiga), med andra ord så åt jag en väldigt trevlig frukost.
Om det inte hade vart för en tråkigt liten detalj så hade jag som vanligt varit urbota nöjd med min morgon. Sådär som man kan va när man älskar att gå upp i tid och få saker gjorda (som saker tenderar att bli när man börjar dagen extra tidigt).

För att inte missa om de skulle ringa från vikariepoolen och be mig att jobba så stämde jag träff med Josefine lite senare än vad hon först föreslog. Denna olyckoträff jag syftar på var att när någon vikarieanskaffare ringde klockan 8, så låg jag fortfarande och sprattlade omkring i bassängen. Minst sagt olyckligt. Det var nog därför jag försökte kompensera i produktivitet genom att baka scones till frukost. Väldigt gott, men en förhållandevis liten gest.
Förhoppningsvis så ringer dom imorgon igen, och det blir tredje gången gillt och jag får visa vad jag går för. Även om jag inte tänker på det förödande mycket, så har jag jobbat ytterst få dagar det senaste, och jag längtar till att komma igång som vikarie och inte längre ha den första dagen framför mig.

ps. Har dock haft en väldigt bra vecka i Åre med ett antal väldigt goa tonåringar och ledare, som var oslagbart, helt klart något att vara tacksam över.

En löptur genom livet

Många gillar att springa. Långa eller korta sträckor, med eller utan musik, i skogen eller genom staden. Det finns många former och sätt, inget är fel och inget är rätt. Min kärlek till att springa började förra året, som många andra saker upptäcktes den under mitt år på Götabro. Det började som ett sätt att hantera en dålig dag, och det slutade med förbättringar och framsteg.
 
För mig är springandet (eller träning överhuvudtaget) det bästa sättet att rensa tankarna eller i alla fall få distans till det som flyger runt i huvudet. Det ger mig en ovärderlig ensamtid (även om jag tränar med andra) där inte så mycket annat spelar roll än det jag håller på med. Sen att jag under simningen inte lyckas räkna längderna eftersom tankarna ligger på andra håll, det är en annan sak. Det blir bara den ultimata mixen av träning och eftertanke.

Jag tänker på att det är november. Att året har gått så fort, snart är det ok att ha juldekorationer framme, och nyss skulle jag precis åka till USA och spendera tre spännande månader där. Det går så fort. Tiden springer iväg, säger man. Det är en sanning som vi ofta försöker fly ifrån. Springa åt andra hållet.

Oavsett om vi vill ha fler eller färre timmar. Hjälp, jag har redan skrivit om detta. Men tiden går så fort. Vad fyller du din tid med? Sömn? Bra. För mycket sömn? Vakna.

Alla får 24 timmar gånger 7 varje vecka. Finns det nått magiskt sätt, något recept på hur man ska fördela tiden för att bli lycklig och lyckad? För att både ta hand om sig själv och andra, jobba och ha kul, träna och sova. Allt det dära som vi försöker få ihop till något slags liv. Vårt liv, vår tid.

Ibland får jag känslan att jag försöker tävla med tiden, men det kommer alltid ikapp, säg att jag använde den dåligt för två veckor sen, många meningslösa timmar framför datorn, och förra veckan så använde jag tiden till för många aktiviteter, som tog på krafterna för mycket, så att jag tar med mig ett visst mått trötthet in i denna veckan... Eller?

Bastugemenskap

Kommer precis från ett underbart besök i simhallen. Dock ett ensamt, hade inte med mig några vänner men däremot så är det ju det ultimata stället att träffa nya på. I all nakenhet så kan man inte annat än känna att man redan har kommit nära inpå varandra, trots att man kanske bara växlat enstaka ord. Men några saker har vi ju gemensamt från början, hurtigheten som får oss att gå upp tidigt på morgonen och simma så många längder vi kan, och viljan att skämma bort oss själva med en stund i bastun efteråt.

Idag så trängdes vi fem stycken på översta raden i våtbastun, vilket bara kändes naturligt, eftersom den goda stämningen och respekten naturligtvis fanns där från början. Det blev en del tjuvlyssnande från min sida, eftersom jag satt där själv, men inte för att höra smaskigt skvaller utan bara ifrån ren beundran av dessa äldre kvinnor som har betydligt fler år på nacken än man själv, och därav också fler lärdomar att erbjuda.

Tänk om några veckor när vi verkligen faktiskt har kommit nära inpå varandra på riktigt, och de som ser mig som ett extra barnbarn, också ser det som sin uppgift att lära mig allt de kan. Att bolla tankar med de som är några år äldre, det vore en dröm som kom i uppfyllelse, då jag inte kan säga att mitt liv har så stor del av detta idag.

Oavsett hur det kommer bli, om jag kommer få bli deras bonusbarnbarn eller inte, så är jag glad över respekten, givmildheten och glädjen man får dela tillsammans, under den tiden man kan utstå hettan.

Det är ju också en utmaning, man vill ju inte ses som svag när de öser på vattnet och hettan stiger, det blir en utmaning att sitta kvar, trotsa allt i en som vill fly ut till kallduscharna. Även detta hoppas jag att växa i. Wow. Simhallen. Bastun. Livet.

Drömliv

Jag älskar att drömma. Om vardagliga saker, framtidsrelaterade saker och upplevelser. Det är fantastiskt att drömma om livet som är så rikt på möjligheter. Men det slutar med så många frågetecken. Hur ska jag ta mig dit. Vad vill jag egentligen. Hur lång tid är det mellan framtiden och nu. Och tusen gånger ändrar jag mig för jag har inget klockrent svar på vad jag vill bli när jag blir stor. Det är bara färger men ingen tavla. Framtiden ser varken ljus eller mörk  ut, jag vet att den ligger i trygga händer men det är konstigt att inte själv veta. När man lever i nuet och inte i framtiden, men inte för att det är så man ska göra utan för att det är det enda man kan. Varje dag räknas och jag är vet i alla fall en sak jag drömmer om.

En tidlös tid. Där man slipper leva inrutat i dagar, veckor, månader, år, ni vet. När jag slutar tänka 'fånga dagen' och fångar livet istället. När jag slutar se tillbaka på veckorna som gått och frågat vad jag har haft för betydelse egentligen. När jag slutar se på veckan som kommer som en att-göra-lista med sju dagar och några punkter varje dag. För att varje sekund börjar få betydelse, fast inte på det sättet att man kan göra rätt eller fel. Utan för att det liv man lever är en blandning av vila, glädje, arbete, samtal och vad nu livet handlar om, och att den blandningen blir en helhet där man har ett sikte som får allt att ha betydelse. Utan pressen och strävan efter att göra något vettigt varje dag. Men med en medvetenhet som gör att det slutar med att livet fylls av fina ögonblick. Meningsfyllda ögonblick för att vi är i rätt famn och det leder till det ultimata livet.

hösthat

Jag är så lycklig och så ledsen. Jag hatar hösten för att så många går in i det där äckliga mörkret och vissa stannar där. Det är en ständig strävan efter att vara lycklig ändå, trotsa hösten och överleva den. Alla längtar till den tjugoförsta december för då kan man säga att nu är vi på väg mot ljuset igen. 

Vi får läsa om hur naturligt det är att vi är tröttare och mer deprimerade under den mörka tiden. Det är ju naturligt på så många sätt att vi påverkas av omgivningen och det runt omkring oss. Som när våra känslor påverkas och förstärks av musiken vi lyssnar på. Det är skönt när vi kan känna igen oss. 

Det gör inte så mycket att hösten är så kall och rå, för det passar till minnena just nu. Det kan hända fina saker på hösten och tur är väl det. Annars skulle vi nog aldrig ta oss ut. Jag tror vi borde lägga mindre energi åt att skylla på hösten och istället bara köra på. Hitta luckan i himlen där vi får kontakt och därifrån kan få kraft att leva ändå. När regnet öser ner i kopiösa mängder, och vi aldrig vill gå ut igen för vi väntar på ljusare och torrare tider. Där det inte är lika stor risk att bli nedskvätt av en bil som kör för nära trottoaren. 

Vi vill inte bli blöta, det är jobbigare att gå med blöta kläder, tyngda med problem, ångest, sorg och stress. Min egen och andras. Det är då vi får leta efter luckan och vänta på paraplyet som skyddar oss. Så att vi kan gå ut igen, och kanske bli lite blöta men paraplyet skyddar tillräckligt för att påminna oss om att vi kommer bli torra igen. 

Kanske inte trotsa hösten. Men ta oss igenom den utan att blunda. När det inte är vi själva som är drabbade så är det någon annan. Istället för att söka skydd och bara tänka på oss själva, så kanske vi kan sträcka ut handen så att de inte drunknar. 

Och kanske blir det sommar nästa år. 

bt

Ah, min blogg är verkligen det jag prioriterar minst i livet just nu typ. Vilket är rätt skönt men lite tråkigt också. Det tar ju en pyttestund att greja med och det är ju kul i efterhand. Well. Det är höst.

när löven luktar gott men ändå så stannar man inte.

Kära Bettan! (Ramona-Beatrix)
Denna hösten har jag verkligen uppskattat årstiden, lite så att jag inte vill att den ska ta slut. Kanske för att en konstig årstid väntar, typ ett mellanting mellan vinter och höst men mest slaskigt väder utan snö och det där vackra gnistrande. Men spänningen innan första snön är så pirrig. Man väntar, fast inte för hoppfullt. För man vet att det både kan dröja och att om snön väl kommer så kan den lika gärna försvinna efter en dag. Så ovisst är det. Det är först när snön har legat ett tag som man kan känna sig säker, och planera in snörelaterade aktiviteter två veckor framåt. Men innan dess är man mer försiktig. Så är det ju inte bara ifråga om snö, utan också andra livsangelägenheter.

Just denna lediga dag har varit både fantastisk och härlig. Hittills alltså. Jag har ätit frukost och snart vankas det även middag. Sån lyx med att bo hemma. Såklart finns framtidstankar men de ligger lite på is. Försöker ju finna mig i nuet än så länge, det är svårt nog att lyckas leva med de förändringar som är i och med att jag inte går på gymnasiet längre. Samma liv, fast så mycket nytt. En del att relatera till, en hel bunt med tankar. Men. Det löser sig. Och tills dess, tills man har rutiner och mönster som får oss framåt, så får man njuta av att öppna fönstret och lukta på löven. Ska nog gå och städa mitt rum eller nått.

När löven faller

Hej Bettan! (Ramona-Beatrix)

I morse så var jag uppe lagom tidigt för mitt eget bästa. Känner att jag har en okej stressad vecka där jag jobbar och gör andra saker vid sidan om men ändå har mycket tid till att bara pusta ut. Jobbar ju på att få en balanserad tillvaro och livsstil där inte en effektiv vardag gör att jag blir stressad och ledsen. Vill köra fullt ut, men hälsosamt. Det kommer gå en dag.

På tal om i morse, jag gick ut och hade ett ärende men struntade i det, istället stannade jag upp och lyssnade på löven som faller och fångade några. Det var både en första gången-upplevelse för mig och ett magiskt ögonblick, att få vara så nära medan änglarna petar av löven ifrån träden.

En till naturupplevelse jag fick dela idag var på hemvägen från jobbet, då jag fick se en älg på nära håll som smaskade på lite äpplen. Jag betraktade denne på nära håll och såg flera likheter med favoritdjuret hästen.

Likheter mellan hästar och älgar
Gillar äpplen
Utmärkta simmare (tror jag)
Djur

Håriga
Attackerar sällan men det händer
Rediga

Stora
Klotformade ögon
Alltid flyktredo
Pratar inte
Aldrig helt ofarliga
Travar glatt

Drivna av mat
Elaka ibland
Mysiga

Hej Bettan (Ramona Beatrix)

                                                            2012-10-09

Nu är det vid morgonkvisten mina fingrar rör sig till ord på datorn. Till skillnad från förra texten så känner jag mig lite mer till ro, men det finns ju alltid saker att uttrycka. Jag har vart med Åsa i simhallen och tagit några simtag, men framför allt bastat, det är ju den stunden man får ut mest av, när man bara andas ut och försöker utstå hettan som för det mesta bara är ljuv. Jag har hört en story om en kille på 15 bast som fick ta del av en 90-årings tankar kring sex och samlevnad i just en bastu, så när de två äldre damerna, som delade bastutime med mig och min syster, började prata med oss så hoppades jag att även vi skulle få del av deras visdom i en av livets mest spännande delar.
Skulle inte säga att jag är besviken över att fallet inte blev så, men det hade ju verkligen varit något som gjort avtryck på åtminstone veckan som ligger framför. Det hade kunnat bli svårsmält eftersom hemligheterna de bär på antagligen är både fler och kryddigare än de jag själv har, med tanke på deras livslängd.

Men, även om mina förhoppningar inte besannades så känner jag mig ändå glad över att ha fått nya vänner, eller kanske faddrar, extrafarmödrar, eller vad man nu ska kunna säga. Kanske kommer vi ses i himlen en dag och då är det ju bara roligt att få lära känna varandra redan nu på jorden.

Det som ligger framför mig idag är inte alltför främmande, jag ska jobba och sedan på ett möte angående fredagskvällarna i kyrkan, där jag är mer eller mindre engagerad. Det blir nog ett givande möte, om jag nu hinner med tanke på att jag jobbar till obestämd tidpunkt. Well.

Ps. Jag har även kommit till insikt om att jag själv tycker att jag är alltför rolig ibland. Så att jag måste lägga band på min rolighet. Att man kan få sig själv att skratta kan vara rätt skönt när ingen annan har fått en att skratta på ett tag, men när man förutsätter att andra också delar åsikten av att man är av den roliga sorten, men sen förstår att de inte gör det, den smällen kan bli ganska hård.

Men vi alla måste komma ihåg: vi har fler än en egenskap.

5 egenskaper jag vill ha:

Snäll

Förstående

Inspirerande

Vis

Omsorgsfull

Hej Bettan (Ramona-Beatrix)

Hej Bettan (Ramona-Beatrix)                                                                                                                   2012-10-07

Ah men jag vet ju. Allt är så stressat just nu. Liksom det där med att det rann över igår. Min trötthet sprängdes genom ögonen i form av tårar och huvudvärk trots att jag har haft den finaste veckan någonsin. Eller så. Kanske inte någonsin, men den har vart så effektiv och härlig. Jag gillar att vara effektiv. Åh. Men det var en sjukt bra påminnelse om varför vi har sabbaten en gång i veckan. Man behöver vila ibland. Man kan inte bara köra på tills det tar stopp. Och den här varningen ifrån min kropp blev väldigt passande. Såhär i början av mitt post-götabroliv, när man ska försöka få till det på ett sätt där man lever i Guds vilja och inte bara för sig själv, hinna med att jobba och se människor runt omkring en. Och bry sig, nå ut, älska hjälpa möta. Inte bara se sådär flyktigt hejhej kul att se dig men jag orkar inte höra på vad du säger för jag har så många egna problem.

Nä jag vill ju leva för andra. I nån slags gemenskap som det är tänkt att det ska vara. Men sånt där är svårt när det inte är givet. Det är det jag menar med att få till sitt liv. Men jag ser det lite som en vandring, det är resan som är det viktiga säger några, jag skulle säga att det inte är hela sanningen, visst, resan är det som är nu, men målet då, när man bara får va och världen är helt som den ska. Utan skit. Längtar lite. Men i vilket fall, resan, just nu, det är den vi ska fokusera på nu. Kanske kombinera så att man får ihop det på något sätt och målet kommer närmare genom att vi reser så målmedvetet, att försöka leva och sprida världen som den ska vara redan nu. Himmelriket på jorden.

Fem fina saker för er som ser för mycket mörkt just nu.

Ljus i Alingsås

Musik

Soluppgångar

Människor

Himmelsblå 

tio bra saker med att gå i skogen

Förra veckan hade jag fina Stina hos mig, hon bodde här. Det  var väldigt fint och hon fick ut mig på äventyr i skogen flera gånger.

Bra saker med skogen:

Det är spännande.
Man ser fin natur
Det finns skön mjuk mossa
Det finns kalla bäckar som man kan bada fötterna i
Träd att klättra i
Pinnar att bygga kojor med
Det är lugnt
Det finns läskiga men coola djur (som man inte ser så ofta)
Det gör en mer harmonisk
Det finns coola saker att göra vackra konstverk av

Och efteråt är man alltid glad att man har tagit sig tid att vandra i skogen. Tack Stina. Och heja för mer naturligt liv och att bli mer och mer en skogsmulle hjärta!

där kreativiteten får utlopp

Även om jag längtar efter ett floristjobb så har jag även nu ett jobb där jag får vara kreativ. Som bakelsemakare. Även kallat konditor. Har mera glädje än någonsin i detta och det är otroligt skönt att inte hela tiden längta bort. Nu får jag varje dag på jobbet utvecklas som konditor och förhoppningsvis också en dag börja utvecklas som florist. Men well. tills dess får jag vara glad att jag gör något.

ett  vårminne

ett rosa nöje

O store Gud.

Tack för den värld du har skapat. Om än inte perfekt men ändå fylld med vackra saker och människor som vittnar om dig.

Kanske kan vara svårt att greppa Gud i denna världen, fast det har alltid vart självklart för mig. Gud har vart så nära till hands. Så självklar. Och jag förstår att det inte är så för alla. Både på grund av våra bakgrunder och andra saker.
Jag kommer alltid tillbaka till Gud och tryggheten. Gud är någon att luta på, som förstår oss för att han har skapat oss och levt mitt ibland människor. Och jag gillar inte heller våran värld. Den är sjuk och sårig och helt uppochnervänd, som rädda-barnen-reklamen säger.
Men jag tror att Gud finns. Att det är en levande Gud som är verksam. Denna världen är inte så gudlös som den verkar.

Jag är så glad att Gud finns. Att han vill oss. Ha med oss att göra. Sträck en hand mot honom.
Amen.