Hej Kära Mamma

Det var roligt att du skrev till mig, har ju gjort det två gånger nu till och med (har fått två fina kort av dig) och eftersom du skrev att du hade läst i min blogg så tänkte jag att jag svarar här, som ett brev som även andra kan se. Det är härligt att läsa om ditt liv, vad som händer och vad kul att du har målat dina stortånaglar blåa, först trodde jag att det hade hänt något, att de hade klämts eller så, men det var ju skönt att det var nagellacket som orsakade färgen. Själv så har jag röda tånaglar, känns väldigt härligt.

Jag tänker en del på familjen, saknar er och att vara hemma. Fast inte sådär så att jag dör av saknad, mer som att jag längtar tills vi ses igen, tycker om er så mycket. En grej som jag har tänkt på en del när man möter dessa tjejerna och pratar med dem, är hur välsignad och tacksam jag är över att ha er som min familj, ni är så fina och vi har det så bra. Det är jag så glad över, och när man pratar med vissa tjejer så märker man att det inte är en självklarhet.

Det är en del sånt där jobbigt som man möter här. Tuffa familjeförhållanden, såriga bakgrunder och suddiga framtidsutsikter. Man vill bara peppa och uppmuntra dem och övertyga dem att Gud kan hela. Att Gud är med dem. Att det inte är någon idé att ge upp utan att det finns hopp. Att det finns någon som älskar dem, och det finns en frid i att lägga sitt liv i hans händer, inte att allt kommer bli perfekt, men att det är värt det. För att man är där man är skapad att vara- i hans gemenskap.
Sånt där önskar man bara kunna förmedla till dem med handlingar och ord. Det är ett ganska stort uppdrag, fast ingen prestationsångest i det, litar på att Gud gör det han vill här och så försöker jag vara lyhörd på vad det innebär.

Idag har vi en ledig dag. Hade vi igår med och då var vi och shoppade. Jag tog inte med mig alls mycket av mina kläder nej (så därför är min garderob så full, ska bli kul att återupptäcka kläder jag inte använt på 3 månader...) men ändå så var jag den som tog med mig mest av oss tre, konstigt tycker jag, men det var så det var. Har shoppat en del som sagt, så jag hoppas att det får plats i väskan på vägen hem. Känner mig inte direkt shoppingmätt, men ändå lite sådär att man har kommit in i känslan att man har prioriteringar och inte bara vill köpa saker för sakens skull. Typ så.

Långt brev blev det här. Men jag älskar dig mamma, mycket!! Och jag saknar dig och familjen, njut av att ha så mycket space hemma, och kanske är det dags att skaffa en ny omgång med ungar (så att du får tio som du ville) nu när vi börjar flytta ut, hehe!

PUSS OCH KRAM!

ps. Hälsa familjen, och jag har kommit på att det här med att flytta hemifrån inte kommer hända förrän jag har ett någorlunda stabilt jobb eller såntdära, så det betyder att ni kanske kommer få en förlorad dotter hem som frågar om husrum för en tid! Haha, jag vet inte. LOVE!