Bloggarkiv

söndag 11 november 2012

hösthat

Jag är så lycklig och så ledsen. Jag hatar hösten för att så många går in i det där äckliga mörkret och vissa stannar där. Det är en ständig strävan efter att vara lycklig ändå, trotsa hösten och överleva den. Alla längtar till den tjugoförsta december för då kan man säga att nu är vi på väg mot ljuset igen. 

Vi får läsa om hur naturligt det är att vi är tröttare och mer deprimerade under den mörka tiden. Det är ju naturligt på så många sätt att vi påverkas av omgivningen och det runt omkring oss. Som när våra känslor påverkas och förstärks av musiken vi lyssnar på. Det är skönt när vi kan känna igen oss. 

Det gör inte så mycket att hösten är så kall och rå, för det passar till minnena just nu. Det kan hända fina saker på hösten och tur är väl det. Annars skulle vi nog aldrig ta oss ut. Jag tror vi borde lägga mindre energi åt att skylla på hösten och istället bara köra på. Hitta luckan i himlen där vi får kontakt och därifrån kan få kraft att leva ändå. När regnet öser ner i kopiösa mängder, och vi aldrig vill gå ut igen för vi väntar på ljusare och torrare tider. Där det inte är lika stor risk att bli nedskvätt av en bil som kör för nära trottoaren. 

Vi vill inte bli blöta, det är jobbigare att gå med blöta kläder, tyngda med problem, ångest, sorg och stress. Min egen och andras. Det är då vi får leta efter luckan och vänta på paraplyet som skyddar oss. Så att vi kan gå ut igen, och kanske bli lite blöta men paraplyet skyddar tillräckligt för att påminna oss om att vi kommer bli torra igen. 

Kanske inte trotsa hösten. Men ta oss igenom den utan att blunda. När det inte är vi själva som är drabbade så är det någon annan. Istället för att söka skydd och bara tänka på oss själva, så kanske vi kan sträcka ut handen så att de inte drunknar. 

Och kanske blir det sommar nästa år. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kommentera mera!