nitton år är stort när man känner sig liten

Jag själv är 19 år. Har idag börjat reflektera lite över det och man känner sig verkligen inte så stor som det är att vara 19. Allt ansvar man kan ha, så långt man kan nå, att man skulle kunna stå på helt egna ben och forma sin egna väg i livet nu efter gymnasiet. Man vill klänga sig fast vid mammas och pappas ben så långt det går för dom innebär ett skydd när allting skiter sig. Man är ung och dum som aldrig förr. Man tillåter sig att göra misstag och lära sig av livet.

Välkommen in på 19årsvägen Elin. Åldern som de flesta ser som meningslös (det håller jag verkligen inte med om förresten) och hoppas du inte ser detta som bara en transportsträcka till 20 och systembolaget. För isåfall skulle jag säga att du (och andra unga som ser det så) har fel fokus och bara lever "för att" ibland alldeles för länge. 

Ni inser isåfall inte att visst att målet är viktigt men minst lika viktigt hur man behandlar sig och andra på vägen dit. Det är verkligen då man kan lära sig något. Det är då man kan växa för att passa in i formen som målet kräver. 

//Sofia - lite mindre vis än vad hon skulle önska